Tidigt morgonen den 30:e augusti 2008 träffas 19 svenska fotografer utanför hotel Kozatsky i centrala Kiev (Ukrainas huvudstad).
Vår tjernobylguide dyker upp i en minibuss och ett antal 100kg fotoutrustning packas in. Vi far norrut, bort mot gränsen till Vitryssland.
Även några geigermätare får följa med. Denna enkla modell är av det passande märket Pripyat.
Första vägspärren dyker upp och vi inser att vi är på väg in i den förbjudna zonen.
Kärt barn har många namn: The Zone of Alienation, The Chernobyl Zone, The 30 Kilometer Zone, The Zone of Exclusion, The Fourth Zone.
Ukrainska militärer kollar tillstånd och pass. Namnlistan är skriven med kyrilliska bokstäver och våra pass är förstås tryckta med latinska bokstäver. Stort problem! Det slutar med att vi får jämföra passnummer och snart är vi på väg igen.
Första stopp i förbjudna zonen är på "The Ministry of Ukraine of Emergencies and Affairs of Population Protection from the Consequences of Chornobyl Catastrophe" (!)
Ett papper med regler delas ut (i zonen får man inte använda vapen, supa, knarka, röka, äta, ta med sig radioaktiva föremål ut etc etc). Vi lovar att vara snälla.
Nästa stopp är brandmännens minnesmonumentet. De första brandmännen på plats vid kärnkraftverket visste inte vad de gav sig in i och överlevde inte länge.
De ådrog sig akut strålförgiftning och blev vad som senare kallades "walking ghosts". De spydde och mådde dåligt men kroppen fungerade så de fortsatte släcka elden.
Guiden kan inte engelska så vi vet aldrig riktigt vart vi är på väg. Plötsligt dyker det upp stora halvfärdiga industribyggnader på bussens högra sida. Alla tokfotograferar inifrån bussen.
Bussen stannar vid de halvfärdiga reaktorerna fem och sex. Byggkranarna står fortfarande kvar. På grund av energibristen i Ukraina ville man bygga klart dessa men 1989 fick man ge upp. Reaktor ett, två och trea kördes vidare, den sista stängdes inte förrän december 2000!
En bit bort känner vi igen reaktor tre och fyra. Sarkofagen över reaktor fyra syns tydligt... spännande! Och skrämmande.
En lastbil kör förbi oss. Skylten i grillen varnar för radioaktivt avfall vilket känns helt rimligt. I bakgrunden sarkofagen och mängder med kraftledningar.
Fotoförbud råder - gäller bara Canon.
Känslan av att bara vara 150 meter ifrån en sak som dödat tusentals människor är märklig.
Ett monument över olyckans offer har rests utanför reaktorn.
300 meter från reaktorn visar mätaren 4,86 uSv/h vilket är ungefär 50 gånger högre än den naturliga bakgrundsstrålningen i Sverige. Inte särskilt farligt att vistas här i friska luften några timmar. Men drick inte ur vattenpölarna...
En del av den kraftiga förstärkning som byggdes 2006. Man var rädd att det 1000 ton tunga taket på sarkofagen skulle braka in.
Vi lämnar reaktorn och tar oss mot resans huvudmål: den övergivna staden Pripyat. Pripyat grundades 1970 av sovjetiska staten för att hysa människorna som skulle jobba på kärnkraftverket.
Pripyats vägskylt. Numera ett minnesmärke där anhöriga hänger blommor för att hedra offren.
Pripyat sågs som en mönsterstad och visades gärna upp. Uttrycket "den fredliga atomen" myntades, staten såg atomkraften som säkrare än andra energikällor.
Åren efter evakueringen skedde en omfattande plundring av allt av värde i Pripyat. Element, TV-apparater, toalettsitsar och allt annat säljbart dök upp på Kievs marknader. Naturligtvis radioaktiva.
Postlådorna är kvar men brevbäraren har lämnat.
I gymnastiksalen i en av Pripyats fyra skolor har någon provskjutit en volleybollskylt.
Dåligt pumpad basketboll. Spelar ingen roll, den hade studsat snett ändå. Bollen kanske härstammar från Moskva-OS 1980?
Svårt att hålla fisheyeobjektivet rent när det konstant droppar vatten från taket.
Även musiklektioner fick de priviligerade barnen i Pripyat.
Betalade barnen för sin skolmat? En kassaapparat var åtminstone kvarlämnad i matsalen.
En förvirrande skylt uppsatt inne i skolan. Man förstår budskapet men det fanns ingenstans att bada. Vad säger texten?
Finnes: skolböcker. Sökes: elever. Vissa kontaktannonser är dömda på förhand.
En vingprofil, kanske slöjdad av eleverna. Teknikutbildningen var antagligen bra i Pripyat.
Nog var de stolta över sin atom alltid.
Den lokala polisen/militären tog sig en titt på oss i sin UAZ-452. Konstruerades 1965 och designen har väl inte ändrats sen dess. Hoppas att detta exemplar inte varit i Pripyat hela tiden.
Kö till stadens badhus.
Simbassängen är stor och djup. Här tränade säkert 80-talets atleter. Nu var det dragit.
Alla fönster i Pripyat är nämligen krossade för att vädra ut radioaktiviteten. Lysrörsarmaturer och klädskåp får ta smällen.
Helt obebott är det kanske inte i Pripyat...
Plakat på partipamp som skulle varit med i förstamajtåget. Inställt i Pripyat men tio mil bort i Kiev visste folk inte vad som hänt och tåget gick som vanligt i det strålande maj-vädret.
Det klassiska "djävulshjulet" i Pripyats nöjespark. Väldigt få fick något nöje av attraktionerna.
Parken skulle öppnats första maj. Det ryktas att parken faktiskt var öppen den 27:e april i väntan på evakueringen.
Underhållet är eftersatt här som överallt.
Pripyats mest fotograferade objekt från en annan vinkel.
Om man glömde vilken stat man bodde i kunde man ta en titt upp på hyreshusen.
Texten lyder "Varning radioaktivitet" och det tror man på. En vanlig skylt i Pripyat.
Hotel Polissya - Pripyats bästa hotell. Här bodde partipampar och andra höjdare. Sviten överst har stora panoramafönster med utsikt över kraftverket.
Tragiskt eftersatt men nästan vackert.
Hissmaskineri är sig likt världen över.
Domedagsstämning.
Naturen tar över. Gäller hela Pripyat. Både djur och växter frodas när den största jägaren håller sig borta.
Vem satt här och varför?
Kraftverket syns vid horisonten.
Panoramabild från översta våningen i hotellet. Vidunderlig utsikt över Pripyat.
Pripyat har sin egen typ av graffiti som sägs ha målats av tyskar och vitryssar för inte så länge sen. Bidrar till den kusliga känslan.
Hotellskylten på taket. Kyrilliska bokstäver förstås.
Ett hotellrum utan växter känns lätt sterilt. Ett gratistips till svenska hotell.
Likadana kontakter som vi har i Sverige och rätt spänning. Men strömmen är slut.
Inte alla växter frodas.
Expressväg till lobbyn.
Här satt atomenergistyrelsen. Radioaktivitetsmärket var en positiv symbol i Sovjetunionen och särskilt i Pripyat.
Hammaren, skäran och stjärnan. Numera gömda i buskarna.
Båtar, lastbilar, helikoptrar: allt blev radioaktivt efter olyckan och fick skrotas.
En ovan skyltkombination för en svensk. Dessutom handmålade.
Ingen bilkö till eller från Pripyat. Kanske för att det är lördag.
Vår egen radioaktivitet kontrolleras efter besöket.
... och igen. För mycket radioaktivitet i skor eller på händerna och bygeln öppnas inte. Vi klarade oss.
Även bussen kontrollerades, kanske hade någon valt att smuggla med en bit av Pripyat ut.
Vägen ut. Förhoppningsvis kommer det aldrig finnas nya Tjernobyl att besöka.
