"Tillträde förbjudet"
Vår historia börjar 1941 då andra världskrigets avspärrningar gör att Sveriges textilindustri står still p g a materialbrist. Även bobinfabriken i Vålberg drabbas och verksamheten ligger nere.
Cellull!
KF och de svenska textilföretagen, totalt 166 st, går samman och beslutar sig för att råda bot på bristen. Man ska starta en cellullsfabrik. Ullen ska ersätta den bomull och ylle som tidigare importerats.
Källe-regulatorn levererad med svårborttappad bruksanvisning
Ritningarna till fabriken är redan klara och man letar efter en lämplig plats. Genom några driftiga vålbergsbors handlande kom fabriken att byggas i Älvenäs strax utanför Vålberg. Filmen om cellull, "Ivar Andersson får en idé" var klar redan efter ett års drift och visades i folkets hus.
"Trappa", en installation
Cellull blev snabbt Rayon efter att en del tidiga textilprodukter solkat ner ordet cellull. Råmaterialet är trä i form av pappersmassa. Älvenäs låg bra till vid Vänern med flera massafabriker i närheten.
Tvagning i grytan efter en smutsig arbetsdag?
Produktionen kom igång, delvis med hjälp av att man utbildade delar av personalen i rayonfabriken i Norrköping. Inom ett par år var personalstyrkan c a 400.
Verksamheten hade startats för att lösa bristen under kriget. Kriget tog slut och en del olyckskorpar kraxade att nu när gränserna öppnades så var fabrikens saga all. Utländska producenter kom åter igång med sin produktion och började konkurrera om de svenska kunderna. I gengäld kunde Svenska Rayon börja exportera. Det fanns en framtid för fabriken även efter kriget.
Det ljuva 50-talet
Företaget växte och 1950 var man 1000 personer. Och mer personal behövdes! Företaget anordnade raggningsresor till Danmark, vilka dock var mindre framgångsrika. När man väl nådde Vålberg hade de flesta redan hoppat av på vägen eller lockats över till andra företag.
Långt ifrån botten...
50-talet bli en ljus tid för Rayon. Kord till bildäck och rayongarn breddar utbudet. Produktionen fördubblas och när man lämnar decenniet är produktionen 20 000 ton och man har 1400 anställda. Mycket folk för en kommun som så sent som 1940 hade en befolkning på 2500.
...men även långt till toppen
1959 har de 166 andra delägarnas engagemang svalnat något och organisationen är trög när 167 ägare ska säga sitt. KF köper ut de andra 166 delägarna.
PROSIT!!!
Personalomsättningen är dock hög. Tidningen "Fabriksarbetaren" mässar ut att 75 av 100 slutar inom några månader. Arbetsmiljön var usel. Hit kom bonnapojkar från landet som plötsligt fann sig arbetande i en dammig fabrik med för dem helt okända kemikalier.
Kortis
Rayon - en fiber gjord av trä. Det kan låta enkelt och miljövänligt. Verkligheten är inte så enkel att man bara tar trä och ut kommer rayon.
Dusch kaputt
I produktionen används kemikalier som natronlut, svavelsyra och kolsvavla (koldisulfid). Till detta kommer ytterligare en handfull mer eller mindre giftiga ämnen.
Kloröverskott?
Råvaran är sulfitmassa. Det man vill åt är cellulosan. Förenklat går det till så att man löser upp cellulosa i form av pappersark i natronlut. Soppan behandlas efter lite lagring med kolsvavla och vips så har man viskos, en tjockflytande vätska. Trä har förvandlats till vätska.
H2SO4, don't mess with me!
Viskosen pumpas genom dysor med en massa små hål ut i ett bad av svavelsyra och lite annat. I badet blir viskosen till en tråd (rayonfiber) som tvättas och torkas. Vill man ha ull så är det bara att hacka sönder tråden, samla ihop sin ull och packa i balar.
Svenska Rayon hade tidigare gjort trevare för ett samarbete med den engelska rayonjätten Courtaulds men fått kalla handen. I början av 60-talet började man slå sig in på den engelska marknaden och då plötsligt dök Courtaulds upp igen med förslag om sammangående. Troligen ett drag som Svenska Rayon senare ångrade.
Det hade varit på tapeten ett tag men med Courtaulds kunskaper i ryggen tog man steget och byggde en nylonfabrik granne med Rayonfabriken. (Saker som slutar på -on skulle det vara!) Produktionen kom igång men nylonet kom att bli ett sorgebarn som inte genererade de tänkta vinsterna. Man kom ut med sitt nylon lagom till att nylonskjortor försvann från marknaden.
Ljusa moln på himlen
Men 70-talet öppnade ljust. Man klarade sig i den hårdnande konkurrensen. I slutet av -74 kom oljekrisen ända till Vålberg. Minskad konsumtion ledde till överproduktion och prisdumpning. Priserna halverades. Samtidigt gick man över mer och mer till stålkord i bildäck.
ALLMÄNT LARM! Alle man på däck
1973 vill Courtaulds lägga ner Svenska Rayon. Förhandlingar förs utan de 1200 anställdas vetskap. KF satte sig dock på tvären och med 51 % av aktierna så gick det deras väg. Fabriken blev kvar.
Kaizen!
I 10 år höll man ut med nylontillverkningen men 1976 var det slut. Rayonet fortsatte. Man hade kontinuerligt jobbat med produktutveckling för att förbättra rayonet och finna nya användningsområden.
Första hjälpen
1977 gick Överstyrelsen För Ekonomiskt Försvar in i det konkursmässiga företaget. Av beredskapsskäl garanterade man företaget ekonomiskt stöd. Om det blev krig skulle Svenska Rayon återta sin gamla position som garant för den inhemska försörjningen av textilindustrin.
Tiden rinner
Men vilken textilindustri? 1977 fanns inte många företag kvar. I Regeringens proposition 1979/80:138 kan man läsa om stödet till Svenska Rayon. Beslutat och undertecknat av Thorbjörn Fälldin himself.
Yuppies, nallar och nollor
80-talet blev en resa där resultatet pendlar runt noll med några sämre år. Svag konjunktur och överkapacitet gjorde att en del andra fabriker i Västeuropa packade ihop. Den enes död är den andres bröd och Svenska Rayon upplevde ett kort uppsving.
Färglatt, färglatt men farligt, farligt
Nu började även miljökraven bli hårda. Redan -79 hade naturvårdsverket krävt att fabriken skulle stoppas direkt. Det blev inte så men böter utfärdades för de utsläpp som gjorts.
Röda siffror
Miljökrav som krävde allt mer investeringar gjorde sitt och när bomullsskörden -85 slog rekord blev siffrorna i redovisningen extra röda. Nedläggningshotet vilade över fabriken. Stämningen var inte munter när VD:n Per Ahlgren ger rådet "Överväg nytt jobb om ni erbjuds det".
1988 har det gått så långt att KF helst vill göra sig av med Svenska Rayon. Tidigare har man varit bundna av de beredskapsåtaganden man ingått. Nu har man lyckats förhandla in i avtalet att om förlusten är större än 20 miljoner har man rätt att lägga ner fabriken. Nu kommer man fram till att förlusten 1988 råkar bli... 20,4 miljoner. NEDLÄGGNING!
Nu sätter sig dock fackförbund och Vålbergsborna på tvären. Man granskar KF:s beräkningar och kommer i egna beräkningar fram till att förlusten inte alls är så stor som det påstås. Ord står mot ord. De anställda demonstrerar mot nedläggningen. Rayonfabriken är dock en katt med nio liv. Några är nu förbrukade men verksamheten fortsätter.
Fiberduk?
KF vill dock ut och -89 säljer man till Lilla Fiberduk i Ystad ägt av Per Andersson. Personalminskning och rationalisering får åter rörelsen på fötter.
Uppesittarkväll...
I november -92 har man stora avsättningssvårigheter for produkterna och man planerar ett driftstopp över jul. Dagen före driftstoppet ändras namnet till AB Cellull och sen begär man sig i konkurs. Tanken var att rädda namnet Svenska Rayon och starta på nytt igen.
Nio liv
Konkursförvaltaren lät stoppa driften i mitten av april 1993 men kunde strax meddela att verksamheten var räddad...
Vem fyller på behållaren? Reefat lär vara skicklig med papper.
Räddaren är "Doktor" Reefat El-Sayed i spetsen för Hebi Health Care som köper Svenska Rayon. De en gång 1400 anställda är nu nere i 140. Driften återupptas och rörelsen visar efter en kort tid faktiskt vinst.
Mer än en skruv lös
Hebis VD och ägare Reefat el-Sayed kräver knappast någon närmare presentation. Ökänd blev han genom Fermenta-affären. I slutet av åttiotalet dömdes han till sex års fängelse för bokföringsbrott och brott mot insiderlagstiftningen. Men Reefat är en envis person.
Värdefullt?
1998 är läget annorlunda. Hebi behöver pengar och vill sälja Svenska Rayon. Aktieägarna motsätter sig försäljningen av den vinstdrivande verksamheten.
Källe igen
Svenska Rayon säljs ändock år 1999. Köpare är ett konsortium bestående av Sjätte AP-fonden, Vätterledens invest och Eriksson Capital. AP-fonden betalade 10 miljoner för sin tredjedel.
Men 2001 är Hebi tillbaka som ägare. 18 miljoner i nyemitterade Hebi-aktier kostade det att köpa tillbaka rayonfabriken. Reefat är envis. I årsredovisningen 2001 andas det en positiv stämning. Ytterligare ett skiftlag ska tas in. Man gör vinst och är på väg att uppfylla de miljökrav som ställts.
Olja
Under 3 månader år 2003 läcker 10 kubikmeter olja ut i Norsälven. Företaget anmäler själva olyckan till länsstyrelsen och blir polisanmälda.
Lösningar på lut
I juli 2003 säljer Hebi svenska Rayon till, ja gissa vem! Köparen heter SRA Intressenter men är ett dotterbolag till Hebi och drivs av Reefat. Nu har han för tredje gången köpt Svenska Rayon! Hans kärlek till detta företag måste vara stor.
Kalldusch
I januari 2004 är det konkurs. 130 anställda får sluta göra rayon. Med underleverantörer så blir summan ca 500 personer. Ledningen säljer tillgångarna."Vad som händer med fastigheten är inte klart" skriver tidningarna.
Tomt och öde även 2008
År 2005 har företaget stått obevakat i ett och ett halvt år. Länsstyrelsen pressar på för att få till stånd en sanering. 380 ton kolsvavla töms från cisterner för att transporteras till Köln. Kolsvavla har hög explosionsrisk och om ämnet kommer ut i luft är det mycket giftigt.
Svenska Rayon Jörnmark-style
Hur gick det med husen? De har i alla fall en ägare. 2006 lyckas Reefat sälja lokalerna till det Dubaibaserade företaget Packeting Friends Trading AB. Köpeskillingen är drygt 4 miljoner kronor.
Demontering
Det arabiska konsortiet planerar att demontera svenska rayon och sälja det i delar. Länsstyrelsen kräver sanering av området för 15 miljoner. Man har dock inte glömt den gamle ägaren: Reefat är polisanmäld för miljöbrott på fabriksområdet.
I en rapport om luftkvalitet konstateras det att luftkvaliteten i Karlstad stadig har förbättrats de senaste årtiondena. När det gäller svaveldioxid var svenska Rayon den största utsläppskällan i kommunen. Man konstaterar att "Sedan fabriken lades ned har utsläppen av svavel minskat dramatiskt".
"Torka av skorna!"
I april 2008 lämnar Packet Friends Trading AB in en saneringsplan till länsstyrelsen. Saneringsarbetet har redan påbörjats genom att tömma en cistern med svavelsyra. En miljon i böter har ägarna betalt för uteblivna åtgärder, det kan bli ytterligare tre om saneringen inte fullföljs.
Öken
2008 säljer det Dubaibaserade Packeting Friends fabriken till företaget VEQ i Kristinehamn för en hemlig summa. Vitena dras tillbaka. Planen är att omvandla en del till pelletslager.
"Sjötomt i attraktivt område med visst renoveringsbehov"
VEQ äger nu en av Vänerns djuphamnar som man tänker öppna. Järnvägen går in på området och E18 går runt knuten. Området har potential enligt de nya ägarna.
Sanering...
De nya ägarna har samtidigt en rejält förorenad tomt. Saneringen har bara påbörjats men viteshotet är inte lika hårt just nu. Lycka till med städningen säger vi.
De nya ägarna konstaterar att byggnaderna är i dåligt skick. Vi har sett värre. Ett par år ska det ta att ställa allt iordning. Kanske gjorde Svenska Rayon bara ett kort besök som UE-objekt på sin livsresa. Nylonfabriken är idag ett industrihotell och har undgått att förvandlas till ett mål för ruinturism.
Spår
På nätet finns en hel del spår. På en sida dyker adressen upp tillsammans med andra mer levande textilföretag. Adressen är Svenska Rayon AB, Po Box 84, Vålberg 66050, Sweden Tel: 54141000. Ring ring. Frågan är om det finns någon där som svarar och hämtar posten.
ni-nanna-na-ni-na...
Boktipset! Till 50-årsjubileet skrevs en bok om Svenska Rayon. Vi har inte hört talas om någon när man fyllde 60. Boken avslutar lagom med Reefats första övertagande och framtiden är ljus. Finns nog inte ens hos välsorterade bokhandlare, men kanske på biblioteket i Vålberg?
